Vi bor i ett hus. Vi har bastu. Det var den förre ägaren, allmänt kallad ingenjören, som installerade den. Att ha tillgång till en egen bastu,
är en lyx. Det är fanimej en lyx! Tråkigt bara att vi som bor i huset nu inte har vett att uppskatta det. Vi borde skämmas så sällan som vi bastar. Typ, bara ett par gånger om året. Det är kasst.
I går kväll, i månens blåa sken (såg ni vilken vacker måne det var?), skruvade vi på bastun och gjorde oss redo. J, Lilla E och jag.
När termometern visade på behaglig temperatur klev vi in. Det var E:s bastupremiär. Och av barnets ansiktsuttryck och kroppsspråk att döma, så var det en mycket behaglig upplevelse. Det tyckte vi också. Så där satt vi och njöt, och undrade varför i vi inte bastar oftare. Emellanåt gick vi ut i duschen och sköljde av oss. Sen in i den heta bastun igen. Nu kan man ju tycka att gårdagskvällen, med en temperatur på 10 minusgrader och med en vacker måne som sällskap, var som gjord för att gå ut och rulla sig i den djupa snön. Men så blev det inte. Inte den här gången.
Efter ett tag var vi nöjda. Lilla E dressade om till pyjamas och fick
sin kvällsvälling. Vi vuxna drack glögg. Denna glögg, denna glögg...
I går hette den BLOSSA. Det gör den oftast.
Ur gårdagens bastubad föddes mitt nyårslöfte. Jag brukar som regel inte ha såna, men jag tar tillfället i akt och avlägger ett redan nu:
Bastun ska användas.
Vår bastu ska prioriteras.
Vi ska sitta i den.
Minst två gånger i månaden.
Undantag kan ske för sommarmånaderna, om det råder extrem hetta.
Men endast och bara då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar