Direkt när Liten vaknade på morgonen märktes det att nåt hade hänt under nattens sömn. Den lilla kroppen verkade liksom mer sprittande än vanligt. Gunget i knäna, som ingår i hälsningsritualen på morgnarna, var lite säkrare. Stabilare.
Mamman lyfte ner Liten från spjälsängen, och Liten började gå.
De små benen bar plötsligt den lilla kroppen på ett helt nytt sätt. Och Liten, överlycklig över att de senaste månadernas idoga träning med "lära-gå-vagnen" äntligen gett resultat, knallade direkt fram till sin byrå och började leka. Mamman satt kvar i fåtöljen bredvid spjälsängen. Insåg efter ett tag att barnet inte pockade på nån som helst uppmärksamhet och att det var fullt möjligt att gå och klä på sig utan att behöva hålla koll på nån annan än sig själv. Efter påklädning av mamma och barn var det dags för frukost. Macka och gröt serverades.
Liten sittandes i sin stol. Adventsljus tänt på bordet.
Mamman med sin frukost, Liten med sin.
En liten sked i en liten hand, och Liten äter helt själv. Alltihop. Nästan ingenting tappas på golvet. Mackan slinker ner. Gröten likaså. Mamman sitter bredvid och kan nästan, nästan, läsa dagens Hallandspost från början till slut. Utan att bli avbruten.
Detta var den 1 december. Dagen då ett nytt kapitel påbörjades.
Ett kapitel kallat självständighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar