De tävlande är alla barnbarnen, en skara barn som med åren har vuxit och nu är uppe i att antal av fem stycken. Lilla E var liksom sina kusiner mycket taggad. Den svenska flaggan var hissad.
När kusin O klippte det blå bandet, som avskärmade de tävlande från potatisspannarna, utbröt stort jubel.
Och tävlingen var i gång!
Tidigt på våren sätter J:s pappa ner en potatis i en spann med jord, en potatis och en spann för varje barnbarn. Spannarna namnas. Potatisen får sen gro och växa. J:s pappa håller koll på att plantorna får vatten, men också på att ingen sticker till sin planta nåt smaskigt gödsel i smyg. Strax innan midsommar är det sen dags för skörd. Den potatisplanta som gett mest potatis, mätt i vikt, vinner tävlingen.
Vem skulle ta hem vinsten i år?
Det rafsades i spannarna. Händer, som snabbt blev mysigt jordiga, grävde sig fram till potatisguldet. E övervakade det hela från pappas famn och fick viss assistans med plockandet. Jordkokorna flög genom luften. Det handlar visserligen inte om att plocka sina potatisar på kortast tid, men att vara snabb ligger det ju lite prestige i också. Och nej, själva sättpotatisen räknas inte! Rafs, rafs, rafs... En potatis, två, tre, fyra... Och så upp på vågen:
Vinnarvikten landade på 950 gram. Det var kusin A som tog
hem vinsten. Lilla E, vars knölar vägde 920, kom på en hedrande andraplats.
Efteråt fikade vi. Vi pratade om årets tävling och tävlingsledningen var mycket nöjd med utfallet.
Ja, vi var nöjda allihop.
På midsommarafton äter vi upp dem, pärorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar