Hultsfred i mitt hjärta!

Sverige har blivit en festival fattigare. Ingen mer Hultsfreds-
festival. Det går tydligen inte ihop sig. Ökade kostnader,
en publik som uteblir och som gjort så ett tag. Bara 5000 biljetter sålda hittills i år. Nu ställer de in allt. Kanske är det inte längre tillräckligt ballt att åka rakt in i djupaste Småland för att festivala. På "min tid" var det hur ballt som helst. Och det var i Hultsfred som jag gjorde min festivaldebut. Tillsammans med Systrarna R. Året var 1992. Eller var det kanske 1991? Jag minns inte riktigt. Men jag minns att det var en fantastisk upplevelse som längre dröjde sig kvar. Bo i tält och dricka avslagen öl ur plastmuggar.
Möten med fantastiska människor som du aldrig skulle träffat annars. Kultur i sin finaste form. Frihet, musik och fest.

Sedan dess har det blivit många festivaler. Flera i Hultsfred men också i Roskilde, Sweden Rock Festival och nu senast Siesta.
Jag har blivit äldre och med åldern bekvämare. Jag har blivit mamma och blivit med hus. Men mitt hjärta klappar fortfarande för festival. Det kommer det nog alltid att göra.
Därför blev jag uppriktigt sagt lessen när jag hörde att ledningen för Hultsfredsfestivalen nu kastar in handduken och tackar för sig. Som de har kämpat. De har gjort sitt yttersta för att snickra ihop ett attraktivt festivalprogram. Lockat och pockat. De har bakat tårtor, blåst ballonger och hyrt en clown för att alla ska bli glada. Skickat fina inbjudningskort. De vill ställa till party, men ingen vill komma. Precis som när ett missförstått barn bjuder till kalas och ingen dyker upp. Sorgligt är ordet.

Nu är det midsommar. För tjyvens.

Klockan börjar gå mot midnatt.
Jag har varit ute med goda vänner. J och E har varit hemma.
Har haft det bra. Tittat på fotboll.
Jag har druckit vin. Och har haft det alldeles förträffligt fint.
Ätit gott. Diskuterat Beatles. Kommit fram till att Hey Jude troligtvis är en av deras bästa. EN sån låt och man hade kunnat lägga sig raklång på sofflocket för alltid.
I morgon midsommarafton. Vi börjar fira i morgon förmiddag hemma hos J:s pappa. Sen bär det av till stugan och annat firande tillsammans med vänner och bekanta. Det blir Lilla E:s första midsommar. Kanske blir det inte krans i håret men mycket, mycket kärlek. Vi ska dansa och sjunga om de små grodorna. Äta sill, dricka nubbe och bara finnas till.
Utanför är det nu natt men dagens värme dröjer sig kvar.
Grannen har besök och avslutar visst kvällen på sin altan.
Jag kikar ut på dem genom fönstret och hoppas att de mår bra.
Det ser de ut att göra.
God Natt och GLAD MIDSOMMAR!

Årets Potatistävling

I går var det dags att återigen kora vinnaren i Familjens potatistävling. Potatistävlingen med stort P. J:s pappa står som arrangör för denna event och har så gjort i flera år.
De tävlande är alla barnbarnen, en skara barn som med åren har vuxit och nu är uppe i att antal av fem stycken. Lilla E var liksom sina kusiner mycket taggad. Den svenska flaggan var hissad.
När kusin O klippte det blå bandet, som avskärmade de tävlande från potatisspannarna, utbröt stort jubel.
Och tävlingen var i gång!

Tidigt på våren sätter J:s pappa ner en potatis i en spann med jord, en potatis och en spann för varje barnbarn. Spannarna namnas. Potatisen får sen gro och växa. J:s pappa håller koll på att plantorna får vatten, men också på att ingen sticker till sin planta nåt smaskigt gödsel i smyg. Strax innan midsommar är det sen dags för skörd. Den potatisplanta som gett mest potatis, mätt i vikt, vinner tävlingen.

Vem skulle ta hem vinsten i år?
Det rafsades i spannarna. Händer, som snabbt blev mysigt jordiga, grävde sig fram till potatisguldet. E övervakade det hela från pappas famn och fick viss assistans med plockandet. Jordkokorna flög genom luften. Det handlar visserligen inte om att plocka sina potatisar på kortast tid, men att vara snabb ligger det ju lite prestige i också. Och nej, själva sättpotatisen räknas inte! Rafs, rafs, rafs... En potatis, två, tre, fyra... Och så upp på vågen:

Vinnarvikten landade på 950 gram. Det var kusin A som tog
hem vinsten. Lilla E, vars knölar vägde 920, kom på en hedrande andraplats.

Efteråt fikade vi. Vi pratade om årets tävling och tävlingsledningen var mycket nöjd med utfallet.
Ja, vi var nöjda allihop.

På midsommarafton äter vi upp dem, pärorna!

Hej hej allergi!

Så trevligt att du kommer och hälsar på mig i år igen.
Jag har verkligen saknat dig.
Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi nu har
en härligt mysig månad framför oss. En månad med ständig trötthet och kliande ögon. Ett evigt snytande och snörvlande
som avancerar i takt med att gräset på ängen frodas och blommar. Ja, det blir härligt. Riktigt härligt.

En vecka senare

Kan jag konstatera att det finns handläggare på Försäkringskassan som kan förklara så att man förstår. Jag tror du heter Inger. Tack!

Men det har hänt mer än så.

Sommaren har varit här och vänt
Vi har åkt buss och upptäckt att det finns en särskild pling-knapp att trycka på när man har barnvagn med sig
Fågelungarna har lämnat holken
Fotbolls VM - jo jo
Lilla E hade nog gärna satt sina små tänder i en Vuvuzela


Och nu inväntar vi ett prinsessbröllop. Ja, jag ska titta.























Lilla E i vinterskrud uppe i Björnrike vid årsskiftet. Det är
cirka 10 grader kallt. Barnet är inbäddat i åkpåse från Kronan
och pälsmössa från Lindex. Skinn från Gotlandsfår.
Fabrikat på pulka okänt.

Varken denna bild eller text har något med resten av
inlägget att göra. Egentligen.

Helgens agenda

I morgon eftermiddag: Studentuppvaktning - igen.
Denna gången säger vi grattis och hurra till Alex i Laholm.
På lördag ska vi
1: Såga ner en gran
2: Göra oss av med den nedsågade granen
3: Planera bygget av ett cykelskjul
4: Åka till stugan
5: Äta upp en bunke kräftor så att det blir plats i frysen för nya
6: Sova på saken, i stugan
På söndag ska vi:
Förhoppningsvis inte göra något ansträngande överhuvudtaget.
Bara ta det lugnt. Om vi nu kommer ihåg hur man gör.

Tyst i huset

Det är tyst. Midnatt råder inte. Men J är på möte.
Lilla E sover sött. Ingen teve. Ingen radio. Bara jag.
Dagen idag har varit en bra dag. Som så många andra dagar är. De flesta.
Jag och E hämtade upp J efter jobbet. Vi åkte och köpte en barnsits till cykeln. Ett extra fäste så att man kan flytta över sitsen till en annan cykel, om man vill. Och en liten hjälm. Nu jädrar ska det bli åka av!

Tidigare idag var jag och E ute och gick utmed vattnet. Det hade precis slutat regna och det doftade strandskog och våta barr. Det var kvavt. Jag fick ta av min jacka och knäppa upp för E som låg nedbäddad i vagnen. På vägen hem passerade vi en skola. Skolgården låg öde och tom. Där och då kom jag att tänka på hur mycket som har vaknat till liv sedan jag blev mamma. Mitt slumrande barnasinne - hej hej! Det växer sig starkare än någonsin i kapp med att E blir större.

För någon vecka sedan fick E en uppblåsbar pool i present av mormor och morfar. Jag kommer väl knappast att få plats i den men jag kommer säkert kunna blöta ner mig ordentligt ändå. Och alla andra som råkar vara i närheten just då. Helt perfekt!
Den senaste i raden av presenter var Bröderna Lejonhjärta som E:s farmor hade hittat välbehållen i en låda på en loppis. Nu är ju E fortfarande för liten för den typen av lektyr, men häromkvällen, i samband med nattningen, kunde jag inte låta bli att glänta lite på pärmen och läsa lite ur det första kapitlet. E full av varm god välling i magen, somnade fort. Jag satt kvar i fåtöljen bredvid spjälsängen och läste en stund innan jag återvände till vuxenvärlden och Rapport. Käraste Astrid, vad du kunde skriva bra. Du kan tro att vi kommer ha glädje av dina böcker här i vårt hus.

Och alla kulinariska läckerheter som tids nog kommer att tillredas på min gamla Micki-spis. Snart är det dags att damma av den och plocka ner den från vinden. Jippi!

Trött måndag

Efter en sån här innehållsrik och strålande helg borde jag kunna klämma ur mig ett matnyttigt inlägg. Det borde jag verkligen kunna. Men min hjärna vill inte producera något. Det känns som den vill sova, vila lite. Jag hade kunnat passa på nu när Lilla E tar sig en lur. Men istället sitter jag här. Jag skriver planlöst och väntar på kraft nog att gå upp för trappan och klä på mig.
Lite senare idag ska vi gå till mitt jobb och lämna in några papper.
Det blir dagens göra. Kanske köpa en ny solhatt till E då även huvudomfånget börjar expandera. I går kväll gjorde jag ännu en garderobsrensning. Tog bort det som blivit för smått och hängde in lite nytt i större storlekar. Det har blivit några rensingar nu.
Ty det lilla livet växer och frodas. Det är så det ska vara, och det känns bra.
I nästa sekund får jag hålla i mig för att inte fullständigt förlora mig i de små plaggen. De fantastiskt söta lill-babyplaggen som trots att de numera ligger nerpackade i en låda, fortfarande andas babyvärme och en liten liten kropp.
Härliga, härliga unge!
Hursomhelst. Helgen har passerat i ett rasande tempo. Vi har fixat och trixat. Borrat och putsat. Klippt och sorterat. Umgåtts med varandra, men ändå inte. Mer parallellt. I mitten har vi haft Lilla E som nu inväntar en ny tand och som är på god väg att bemästra tyngdlagen. I fredags trevlig studentuppvaktning med mina ganska så tajta vita jeans på kroppen, som jag otroligt nog till och med kunde knäppa i midjan. Utan att riskera navelbråck. Med en bylsig skjorta hängandes utanpå såg det faktiskt ganska hyggligt ut. Den outfitten kan bli något av en favvis i repris. Årets första jordgubbar smakade förresten gott. Mycket gott.

Fotnot: Stugan i Fröset är nu redo för sommaren 2010.

Försäkringskassan

Jag är uppriktigt sagt otroligt glad över att bo i ett land där du faktiskt har möjlighet att vara hemma med ditt lilla barn och samtidigt få ersättning för det. Men sanningen är att jag är lite rädd för försäkringskassan. Det här med föräldradagarna och pengarna har hittills fungerat bra. Tror jag. För jag vågar inte riktigt kolla efter. För hittar jag något som jag undrar över,
som inte stämmer, så måste jag ta kontakt med någon på försäkringskassan. Och jag förstår nästan inte vad de säger när
de pratar med mig. För de talar ett främmande språk där siffror och nummer är av stor betydelse. Och jag förstår knappt deras blanketter. Som ska fyllas i. Och intygas på heder och samvete. På HEDER OCH SAMVETE!
Jag gör så gott jag kan, kan inte det räknas? För det är helt sant. Jag gör så gott jag kan. Med den intelligens jag är begåvad med. Förhoppningvis räcker det hela vägen fram.

Nu en gammal låt med The Cardigans på radion som jag inte har hört på vääääldigt länge. Den kan få bli temat för dagen:
Rise and Shine.

Juni

Nu är det officiellt sommar.
Juni, Juli, Augusti - allting verkar lättare då.
Så säger han. Per Gessle.
Jag ser verkligen fram emot sommaren och är nyfiken på vad den kommer bjuda på. Förhoppningsvis blir det många, långa, sköna dagar. Sol och bad. Sköna cykelturer med Lilla E bakpå.
Partaj med finaste vännerna och kanske några små utflykter.
Jodå, jag är redo för sommar.
Även om.., även om.., jag fortfarande inte kommer i de där vita jeansen som hänger i garderoben. Jag kommer att flyta ut i brassestolen lika mycket i år som förra året. Och då kunde jag skylla på att jag var gravid. I år finns inga ursäkter förutom lättja. Min mage är som en deg. Man kan knåda den.
Trots det har jag bestämt mig för att jag inte ska gömma mig bakom några tunga badlakan på stranden i sommar. E ska minsann inte ha en morsa som gömmer sig. Nu är det färdigt med sånt. Nu njuter vi av livet. Hör ni det? Nu njuter vi!
Sen kan man ju alltid spänna skinkorna och fresta magmusklerna lite under tiden. När andan faller på.
Jag kommer med all säkerhet inte att vara en av de smalaste kvinnorna på stranden i sommar. Men jag kommer troligtvis att vara en av de lyckligaste.