Dagen då Du kom...

Dagen då Du kom var luften fylld av syrendoft. Pionerna i vår trädgård var på väg att
slå ut. Fåglarna flög ut och in i holkar och trasiga skorstenar. Det var barfotalek på gräsmattorna. Solen sken och sanningen är väl att det har den knappast gjort sedan dess. Åtminstone inte på väderlekskartan över vår stad. Men annat har det varit hemma hos oss. Ty sedan Du kom, har solen lyst varmt och starkt över vår lilla familj. Inte en sekund har vi frusit. För nu är Du här, finaste Lille H.

Dagen då Du kom var en fantastisk dag. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Du var redo att komma. Fem timmar senare fick vi träffa dig för första gången. Tiden hejdade sig ett litet slag. Tystnad. Inget mera ont. Sedan ett välkomstskrik. Klockan var 09:38.
Just det ögonblicket hoppas jag kunna återskapa för mitt inre så länge jag andas. 

Och så ligger du sedan på mitt bröst. Inlindad i varma handdukar för att inte chockeras fullständigt av livet utanför. J sittandes i en fåtölj bredvid. Radion är på i bakgrunden och jag minns att jag bara för en stund sedan hörde Afzelius sjunga sin Sång till Friheten.
Liksom din numera ganska så stora syster har du drag av oss båda. Små händer och fötter som alldeles för snart kommer växa och bli stora. Den lilla näsan. Den lilla rumpan. Hela din lilla fulländade kropp. Oj vad vi älskar dig!

Vi längtar efter att få visa dig världen.

Magnificent!

Några veckor innan Lilla E kom till världen, åkte vi till Göteborg och Ullevi för att se, och höra, U2. Lilla E låg visserligen djupt inbäddad i min mage, men jag hade ändå tagit med mig en kudde att lägga ovanpå magen under konserten. Om ljudet skulle bli för högt och kanske kännas obehagligt för den lilla sparven. Det var en sån härlig dag. Jag minns själva känslan. Jag minns vad jag hade på mig. Det var varmt och skönt. Jag, J, brorsan och K hade tagit bilen till Göteborg. Där mötte vi upp med L och M.
Vi inledde med att gå och äta på en restaurang på Avenyn. Jag åt en club-sandwich. Efteråt drog vi oss bort mot Ullevi och folkvimlet. Jag såg så mycket fram emot att få se U2. Hade sett dem flera gånger tidigare, men den här gången kändes det lite extra speciellt. Självklart för att jag var gravid. Konserten började. Vi hade kanske inte de bästa platserna, satt så att vi liksom såg scenen högt uppe från sidan, men jag sög i mig allt och njöt av varje sekund. De körde en del låtar från senaste plattan och en av dessa låtar var- och är-, en av mina favoriter: Magnificent.

"I was born, I was born to be with you in this space and time. After that and ever after..."

Efter konsertens slut, och vi skulle lämna Ullevi, hörde jag ur myllret att många var missnöjda med låtvalen för kvällen. Jag förstod inte vad de pratade om. För mig hade det varit en fantastisk upplevelse, från början till slut. Från min plats uppe på läktaren hade jag fått se och höra min första och största musikaliska kärlek framföra låt efter låt. Gamla som nya låtar. Jag sjöng med. Vissa gånger under konserten pressade jag kudden mot magen så hårt, så hårt. Och ibland kunde jag känna hur den lilla sparven i min mage gjorde några extra kullerbyttor.

Drygt två och ett halvt år senare åker vi bil Lilla E och jag. Hemma i Halmstad. Jag bakom ratten, E sittandes i sin stol. Vi är på väg till en kän vän. Jag trycker på skivan i CD-spelaren, och där är de ju. U2. Med just den låten. Magnificent. Alla minnen från konserten väller över mig och jag klämmer i, för full hals. Och när jag tittar på Lilla E får jag ett leende tillbaka. Sen börjar den lilla fastspända kroppen att röra sig i takt med musiken. Det slår mig då att U2 faktiskt var något av det första E fick lyssna på. Rent ofrivilligt, liggandes i min mage. Och nog är hon fantastisk - Magnificent!

Idag har vi firat vår tredje Mors Dag tillsammans. En solig dag som började med frukost på sängen och en bukett rosor.