Jag gör detta i stället. Hur ofta, hur mycket och för vem vet jag inte än. Kanske blir det mest för mig själv.
Tanken på en blogg har legat och grott länge. Jättelänge.
Inte minst sedan Lilla E kom till oss här på jorden.
Älskade, älskade Lilla E.
Dina händer. Dina fötter. Din lilla näsa.
Jag får aldrig nog.
Föräldraskap innebär också vakna nätter.
Det gör inget. Inte så mycket i alla fall. Och jag tänker mycket när jag ligger där vaken i mörkret med en snusandes E vid mitt bröst. Jag tänker på helt knäppa saker men ändå helt självklart vettiga på nåt vis. Jag tänker på den gamla Snickers reklamen där en lockig kille i stickad tröja fick kurr i magen framåt tio-tiden. Jag tänker på Jarl Kulle, på Martha Stewart, på att jag MÅSTE lära mig spela gitarr och på skyhöga elräkningar som gör att jag är urförbannad när jag vaknar på morgonen. Vilka kvalitetsinlägg det hade kunnat bli här på bloggen. Ni fattar va´?
Men eftersom jag inte fått tummen ur förrän nu kommer världen att tragiskt nog gå miste om alla dessa inlägg. Det känns tungt.
Och det slutar inte där. Nej, om bloggen hade fått se dagens ljus i ett tidigare skede hade jag i detalj kunnat beskriva hur det gick till när jag fick avstyra ett slagsmål på barnavdelningen inne på Hennes & Mauritz. Jag hade också, med STORA ord, berättat om mina möten med Lars Demian. När jag var iklädd den fulaste mössan. Två gånger på en och samma vecka dessutom.
I samma mössa. Livet är orättvist.
Jag hoppas att det finns flera intressanta saker kvar att skriva om.
Jag tar chansen...
