Tummen ner för baciller

Lilla E har under ett par dagars tid hostat och rosslat, hostat och rosslat. Obehagligt och slemmigt. Så idag har vi varit på:
1. BVC
2. Vårdcentralen
3. Barnkliniken
Expeditionen tog sin början klockan tio i morse och slutade strax innan klockan tre. Då hade det konstaterats att E har en elak luftvägsinfektion. E har blivit undersökt på härsen och tvärsen. Har inhalerat adrenalin tre gånger, sovit på pappas arm och intagit lunch i akutmottagningens väntrum. Vi har träffat många människor, alla så fantastiskt vänliga. Tre olika läkare. Och Lilla E har varit så duktig. Tapper. Oavsett hur mycket rossel som kom ur den lilla munnen avslutades det oftast med ett leende. Nu har vi fått en sån dära inhaleringsmaskin och medicin med oss hem.
E kommer snart att bli frisk.
Snart kan vi alla sova gott igen.

Mindre och mindre för var dag...

Snö alltså.
Och det känns så skönt. För nu är det snart dags för allt det gröna att komma tillbaka. Kanske planterar jag nåt fint och sätter ut på trappan i morgon.

Läste i dagens Hallandspost att Mustasch kommer till Marinfestivalen i sommar. Verkar bli mycket Mustasch för vår del. Vi gillar!

Om en stund börjar månadens föräldragrupp.
I kväll är det filmklubben och en ny film: Bananas.
I morgon får Lilla E och jag lunchbesök.
På lördag blir det födelsedagsfrukost tillsammans med familjen. Senare korvgrillning och fest.
Söndagen innebär en tripp till Falkenberg.

Det rör på sig, minsann.

Festival x 2

Så var det bestämt och bokat.
Vi åker på festival Siesta med artister som Thåström, bob hund, The Hives, Stefan Sundström och Mustasch.
Mustasch som för övrigt representeras av Ralf Gyllenhammar i vårens omgång av Körslaget på TV 4. Tada!
Jag var ju bara tvungen att se gårdagens repris.
Jodå, Ralf är pålitlig och håller stilen.
Till Siesta åker vi hela familjen. Jag, J och Lilla E.
Lämnar festivaltältet hemma, ska hyra lägenhet.
E ska inviga sina rosa hörselkåpor.
www.siestafestivalen.se

Ett par veckor senare skulle det vara skoj att göra ett gästspel på Sweden Rock Festival, det var några år sen nu...
Men så blir det nog inte. Näe.
J skulle stannat hemma med E. Jag skulle ha sett Billy Idol, D.A.D och Gary Moore. Sovit skulle jag ha gjort i P och M:s tält.
Jag skulle ha packat öronproppar, öl, sovsäck och en tandborste.
Men ekonomin är som den är. Den är på prioriteringsstadiet och klarar inte av två musikaliska utsvävningar enligt ovan. Näe. Inget att sörja över. Inget konstigt alls.

Söndag

Lätt huvudvärk beror på gårdagens besök på Harrys och Bulls. Min premiär, mitt återinträde i den delen av världen. Så trevligt tillsammans med goda vänner. Återvände hem till boet strax efter midnatt, lagom filosofisk och skön. Mina älsklingar sov sött. Ljudet av lugna andetag och härlig sängvärme. Jag somnade gott.

Idag har Lilla E:s mormor och morfar varit här. Vi har varit ute och gått i vårsolen, spanat på hus. Fikat på gräddbullar. Testat en videokamera, som vi troligtvis inte ska köpa. Eller, jag vet inte. Det är mest J:s projekt det där.
Nu äter E sin kvällsgröt. Snart kommer John Blund. Kanske kommer han även till mig snart. Men innan dess vill jag ha pizza och en bra film.

På tal om film. Torsdagens filmklubb bjöd på "Looking for Eric".
Engelsk diskbänksrealism de luxe.
Sköna karaktärer och flera goda skratt.
Bra, bra, bra. Se den!

Åhej!

Nu har det gått så där många dagar igen. Tiden är flyktig. Den rinner liksom iväg mellan fingrarna. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att stanna upp och leva i ögonblicket. Åtminstone börjar jag bli bättre på det, att inte gå runt och älta, sörja över utspilld mjölk och undra vad som hade hänt om jag hade tagit höger dörr istället för vänster. Som sagt, jag börjar bli bättre...
Men jag har en bit kvar. Det vet J om någon.

Här hemma har drömmen om semester tagit fart. Kanske blir det en tripp till hösten. Men först väntar en härlig vår och en skön sommar. Lilla E har nu skippat sin vinteroverall och är överlycklig över att kunna röra sina händer. Även när vi är ute och åker vagn. Dessutom verkar de nya tänderna vara till belåtenhet.

Idag bakar vi Kärleksmums med extra mycket glasyr och förbereder oss inför HBK:s premiär på Örjans Vall. Jag är mer intresserad av det ena än det andra. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Till sist, men absolut inte minst; GRATTIS till Malmö! Ännu en stjärna har sett dagens ljus. Vi längtar efter att få träffa Er och den lille prinsen.

Och så Anna som gick vidare i mellisfestisen. Hurra hurra!

Nu, dags för glasyr...

Man tänker sitt

Jag är medlem i Halmstads Filmstudio. Det är en trevlig förening. För en nätt summa pengar får man se bra filmer, kanske lite smalare filmer, som i "normala" fall aldrig hade hittat sin väg till biografen i Halmstad. Jag snudd på älskar Halmstad Filmstudio eller Filmklubben som jag och vännerna brukar kalla den. Men gårdagens film lämnade bara huvudvärk och ångest efter sig. Den var så dålig att mitt fysiska tillstånd tangerade illamående. Eller så var den helt enkelt för SVÅR för mig. Jo, så var det nog. Den var FÖR SVÅR.Inspelad i Falkenberg. Amatörskådisar av varierande kvalitet. Förvisso vacker musik, som tydligen varit nära att få nåt slags pris, men varför så högt? Det skar i öronen. Huvudvärken blev snart ett faktum. Och VARFÖR dessa närbilder på tåg och brusande motorvägar?
En ständig kamp mot gyttja. En gul gummihandske. Mitt i allt ett litet barn,
en brinnande soffa, en naken rumpa, kanotpaddling och en borttappad guldklocka. Hjälp!
Jag hade kanske kunnat göra nån slags analys men orkar inte.

Om jag blev erbjuden tusen spänn för att se den igen skulle jag möjligtvis göra det. Efter mycket mental förberedelse. Men då skulle det endast vara för att det hade varit gött med en extra slant, föräldraledig som jag är.

Road Trip

I går morse packade vi in oss i bilen, Lilla E och jag. Solen sken. Det kändes som vår. Vi styrde norrut och landade i Falkenberg runt nio tiden. Där väntade god frukostbuffé och en mycket kär gammal vän.

Jag och AT har känt varandra i ganska så exakt 31 år. Det kan gå lång tid mellan gångerna, men när vi väl ses känns det som att tiden har stått still. Gårdagen var inget undantag. A är också mamma, till två små. Det blev en hel del snack om det. Men vi pratade om annat än barn också, jag lovar. Om vikten av att vara ekonomisk till exempel. Hemma hos A fick jag möjlighet att se mig själv i helfigur. Det händer sällan numera. Jag och J har inte tagit tag i det där än. Att skaffa en helfigursspegel alltså (vadå, vi har ju bara bott i vårt hus i snart två år...). Det hör till min vardag att spegla mig i allt från altandörrar till tv-skärmar. Ibland frågar jag J om hur jag ser ut men eftersom jag vet att han alltid svarar "bra" eller "fin" så litar jag inte riktigt på honom. Nåväl, åter till gårdagen... Hemma hos A hängde en prima helfigursspegel. Och jag passade på, man får ju göra det när man har chansen. Jag tyckte jag såg ganska hygglig ut.

Efter A och Falkenberg körde vi vidare norrut. Hem till LB och hennes nästan alldeles nya bebbe. Nu har hon och hennes man tre stycken. Så fina allihop, inte minst det lilla minsta trollet. Käraste liten vad du är söt!
Hemma hos L var legot uppdukat. Jag byggde en liten bil med något tveksamma däck. Lilla E fick prova på ett Spöket Laban baby-gym. Tydligen måttligt imponerande. L bjöd på paj med ost, skinka och tomat. Sallad till. Det var mycket gott. Den som åt upp sin mat fick en god kaka till efterrätt. Jag åt upp min mat jättefort.
Man blir hungrig av att vara ute på Road Trip.

När jag en stund senare gick på toaletten hittade jag en badrumsvåg. Jag och J äger ingen badrumsvåg. Vi vill ha det så. Vi tror mer på att man ska sluta äta när det börjar bli svårt att knäppa byxorna. Men när en våg ändå bara står där, vilket den gjorde i går, har jag så otroligt svårt för att inte ställa mig på den. Så det gjorde jag ju givetvis. Och man kan väl säga som så att den bild som jag en stund tidigare hade fått av mig själv, genast blev mycket mindre smickrande. Nästa gång jag ser en våg ska jag fan ignorera den totalt. Alternativt bara luta mig emot den litegrann.

Efter mat, lek och vägning upptäckte jag att Lilla E:s senaste dagar av klängighet och ihärdiga tuggande nu har resulterat i två små risgryn i underkäken. Vårt lilla hjärtegull har börjat att få tänder. Jag tycker det är som magi. Och det var ju så roligt att träffa L, hennes fina barn och att prata om ditten och datten. Att jag dessutom fick tillfälle att bygga lego är en fantastisk bonus.

Ja, sen åkte vi hem Lilla E och jag. Lilla E med sina små tänder och jag med knäppta byxor. På vägen hem lyssnade vi på P3 och såg en älg. På rätt sida av viltstängslet. Vi känner att vi är väldigt nöjda med vår Road Trip. Kanske att vi gör något liknande snart igen.

Slut!

Jag får liksom ingen ordning...

Lasse Winnerbäck menar att han liksom inte kan få nån ordning. Bra låt! Om jag har full koll tror jag knappast. Men just idag känns det ganska bra. Ja, om man bortser från att...

Jag får liksom ingen ordning

- i min garderob
- på alla fotografier som bara ligger och som förtjänar att visas upp i
fina fotoalbum
- på den här bloggen. Alla funktioner spelar spratt.

Nu ska jag gå och väcka Lilla E.
Snart ska vi börja vår dag.
En helt vanlig underbar tisdag i mars.

Resumé

Idag tar jag steget ut i cyber space. Jag skippar facebook - sorry.
Jag gör detta i stället. Hur ofta, hur mycket och för vem vet jag inte än. Kanske blir det mest för mig själv.
Tanken på en blogg har legat och grott länge. Jättelänge.
Inte minst sedan Lilla E kom till oss här på jorden.
Älskade, älskade Lilla E.
Dina händer. Dina fötter. Din lilla näsa.
Jag får aldrig nog.


Föräldraskap innebär också vakna nätter.
Det gör inget. Inte så mycket i alla fall. Och jag tänker mycket när jag ligger där vaken i mörkret med en snusandes E vid mitt bröst. Jag tänker på helt knäppa saker men ändå helt självklart vettiga på nåt vis. Jag tänker på den gamla Snickers reklamen där en lockig kille i stickad tröja fick kurr i magen framåt tio-tiden. Jag tänker på Jarl Kulle, på Martha Stewart, på att jag MÅSTE lära mig spela gitarr och på skyhöga elräkningar som gör att jag är urförbannad när jag vaknar på morgonen. Vilka kvalitetsinlägg det hade kunnat bli här på bloggen. Ni fattar va´?

Men eftersom jag inte fått tummen ur förrän nu kommer världen att tragiskt nog gå miste om alla dessa inlägg. Det känns tungt.
Och det slutar inte där. Nej, om bloggen hade fått se dagens ljus i ett tidigare skede hade jag i detalj kunnat beskriva hur det gick till när jag fick avstyra ett slagsmål på barnavdelningen inne på Hennes & Mauritz. Jag hade också, med STORA ord, berättat om mina möten med Lars Demian. När jag var iklädd den fulaste mössan. Två gånger på en och samma vecka dessutom.
I samma mössa. Livet är orättvist.

Jag hoppas att det finns flera intressanta saker kvar att skriva om.
Jag tar chansen...