Sommaren som Är

Vi har sommar i Sverige. Än så länge är det sommar. Och vi gör vårt bästa för att omfamna den, trots regniga dagar. Men sol har vi också haft. Vi har grillat. Vi har ätit glass. Vi har badat. Vi har haft traditionsenlig potatisupplockartävling hos farfar, gjort ett besök i Ängelholms Hembygdspark och tittat på getter och höns. Vi har firat midsommar och firat min brors bröllop vid en sjö i Trollhättan. I går åkte vi båt och tillbringade några sköna timmar på Hallands Väderö. I sommar är J ledig två månader i sträck. Han har semester + föräldraledighet och det känns jättebra att vi kan vara tillsammans under så lång tid. Det här med att ha blivit tvåbarnsföräldrar är självklart helt underbart. Samtidigt som begreppet logistik har fått en helt annan innebörd i och med lillebrors födelse. Stillasittande och lata dagar existerar inte. Men nu har vi lärt känna varandra alla fyra och rutinerna har börjat ta form. Barnen växer och utvecklas för var dag. I synnerhet Lille H som har hunnit bli två månader gammal. Lilla E tycker verkligen om sin lille bror. Ja, hon tycker så mycket om honom att hon häromdagen bet honom i stortån. Men eftersom bildbevis saknas visas här en annan bild för att liksom illustrera exakt hur söta och goda H:s små fötter är:

Dagen då Du kom...

Dagen då Du kom var luften fylld av syrendoft. Pionerna i vår trädgård var på väg att
slå ut. Fåglarna flög ut och in i holkar och trasiga skorstenar. Det var barfotalek på gräsmattorna. Solen sken och sanningen är väl att det har den knappast gjort sedan dess. Åtminstone inte på väderlekskartan över vår stad. Men annat har det varit hemma hos oss. Ty sedan Du kom, har solen lyst varmt och starkt över vår lilla familj. Inte en sekund har vi frusit. För nu är Du här, finaste Lille H.

Dagen då Du kom var en fantastisk dag. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Du var redo att komma. Fem timmar senare fick vi träffa dig för första gången. Tiden hejdade sig ett litet slag. Tystnad. Inget mera ont. Sedan ett välkomstskrik. Klockan var 09:38.
Just det ögonblicket hoppas jag kunna återskapa för mitt inre så länge jag andas. 

Och så ligger du sedan på mitt bröst. Inlindad i varma handdukar för att inte chockeras fullständigt av livet utanför. J sittandes i en fåtölj bredvid. Radion är på i bakgrunden och jag minns att jag bara för en stund sedan hörde Afzelius sjunga sin Sång till Friheten.
Liksom din numera ganska så stora syster har du drag av oss båda. Små händer och fötter som alldeles för snart kommer växa och bli stora. Den lilla näsan. Den lilla rumpan. Hela din lilla fulländade kropp. Oj vad vi älskar dig!

Vi längtar efter att få visa dig världen.