December

Sedan två veckor tillbaka är världen vit och frostnupen. Vi har pyntat vårt hus med ljusslingor och grankvistar. Hyacinter som doftar. Till helgen går vi nog och köper oss "en riktig gran". En stor. Den som ska hängas riktigt full, av diverse tingeltangel och glittriga saker. Idag har det varit lussefirande med storasysters förskola. Vi var uppe tidigt, packade vår fikakorg och gav oss ut i kylan. Luciatåget var precis så fint och stojjigt som det bara kan bli när 25 kompisar i åldrarna 2-5 samlas på ett och samma ställe. Pepparkaksgubbar, tärnor, tomtar, lucior och en stjärngosse, alla av olika storlekar, sjöng med i sångerna. Och vi i publiken fick oss ett par goda skratt på köpet. För en tid sedan var vi på IKEA hela familjen och inhandlade några absolut livsnödvändiga saker. I varuhuset stod julpyntet uppradat och barnens ögon lyste i kapp med alla ljus. Lille H tittar väl mest på allt för att det ser spännande ut, men storasystern tar det här med julen på fullaste allvar. Ingen julkula går henne förbi. Knappast ingen julsång heller. Långt ner på IKEAs tag-själv-lager, bland stolar och bord, hördes "Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla". Med favoritklänningen på och med det lilla håret i en tofs skuttade hon fram bland varorna. Sjungandes. Lycklig, lycklig (!) och just då, inte det minsta trotsig. Bara väldigt söt. Lille H har i sin tur hunnit bli ett halvår. Det har verkligen gått fort! Han sitter nästan helt själv nu. Är social och vill vara med där det händer. Han griper efter saker och undersöker omvärlden så fort han får chansen. Han är nästan alltid glad, äter och dricker det mesta, sover som han ska... Han har fått två tänder i nederkäken och ett sånt litet risgrynsleende kan lysa upp vilken tråkig torsdag som helst. Han är bara sååå mysig! Den här terminen har vi gått på babyrytmik tillsammans han och jag. Storasyster har också haft en stående aktivitet i höst, att sjunga i kör. Ibland blir det kanske mer stoj än sång på träffarna, men hon tycker det är jättekul. Nu är det juluppehåll med allt och snart kommer tomten...

Sommaren som Är

Vi har sommar i Sverige. Än så länge är det sommar. Och vi gör vårt bästa för att omfamna den, trots regniga dagar. Men sol har vi också haft. Vi har grillat. Vi har ätit glass. Vi har badat. Vi har haft traditionsenlig potatisupplockartävling hos farfar, gjort ett besök i Ängelholms Hembygdspark och tittat på getter och höns. Vi har firat midsommar och firat min brors bröllop vid en sjö i Trollhättan. I går åkte vi båt och tillbringade några sköna timmar på Hallands Väderö. I sommar är J ledig två månader i sträck. Han har semester + föräldraledighet och det känns jättebra att vi kan vara tillsammans under så lång tid. Det här med att ha blivit tvåbarnsföräldrar är självklart helt underbart. Samtidigt som begreppet logistik har fått en helt annan innebörd i och med lillebrors födelse. Stillasittande och lata dagar existerar inte. Men nu har vi lärt känna varandra alla fyra och rutinerna har börjat ta form. Barnen växer och utvecklas för var dag. I synnerhet Lille H som har hunnit bli två månader gammal. Lilla E tycker verkligen om sin lille bror. Ja, hon tycker så mycket om honom att hon häromdagen bet honom i stortån. Men eftersom bildbevis saknas visas här en annan bild för att liksom illustrera exakt hur söta och goda H:s små fötter är:

Dagen då Du kom...

Dagen då Du kom var luften fylld av syrendoft. Pionerna i vår trädgård var på väg att
slå ut. Fåglarna flög ut och in i holkar och trasiga skorstenar. Det var barfotalek på gräsmattorna. Solen sken och sanningen är väl att det har den knappast gjort sedan dess. Åtminstone inte på väderlekskartan över vår stad. Men annat har det varit hemma hos oss. Ty sedan Du kom, har solen lyst varmt och starkt över vår lilla familj. Inte en sekund har vi frusit. För nu är Du här, finaste Lille H.

Dagen då Du kom var en fantastisk dag. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Du var redo att komma. Fem timmar senare fick vi träffa dig för första gången. Tiden hejdade sig ett litet slag. Tystnad. Inget mera ont. Sedan ett välkomstskrik. Klockan var 09:38.
Just det ögonblicket hoppas jag kunna återskapa för mitt inre så länge jag andas. 

Och så ligger du sedan på mitt bröst. Inlindad i varma handdukar för att inte chockeras fullständigt av livet utanför. J sittandes i en fåtölj bredvid. Radion är på i bakgrunden och jag minns att jag bara för en stund sedan hörde Afzelius sjunga sin Sång till Friheten.
Liksom din numera ganska så stora syster har du drag av oss båda. Små händer och fötter som alldeles för snart kommer växa och bli stora. Den lilla näsan. Den lilla rumpan. Hela din lilla fulländade kropp. Oj vad vi älskar dig!

Vi längtar efter att få visa dig världen.

Magnificent!

Några veckor innan Lilla E kom till världen, åkte vi till Göteborg och Ullevi för att se, och höra, U2. Lilla E låg visserligen djupt inbäddad i min mage, men jag hade ändå tagit med mig en kudde att lägga ovanpå magen under konserten. Om ljudet skulle bli för högt och kanske kännas obehagligt för den lilla sparven. Det var en sån härlig dag. Jag minns själva känslan. Jag minns vad jag hade på mig. Det var varmt och skönt. Jag, J, brorsan och K hade tagit bilen till Göteborg. Där mötte vi upp med L och M.
Vi inledde med att gå och äta på en restaurang på Avenyn. Jag åt en club-sandwich. Efteråt drog vi oss bort mot Ullevi och folkvimlet. Jag såg så mycket fram emot att få se U2. Hade sett dem flera gånger tidigare, men den här gången kändes det lite extra speciellt. Självklart för att jag var gravid. Konserten började. Vi hade kanske inte de bästa platserna, satt så att vi liksom såg scenen högt uppe från sidan, men jag sög i mig allt och njöt av varje sekund. De körde en del låtar från senaste plattan och en av dessa låtar var- och är-, en av mina favoriter: Magnificent.

"I was born, I was born to be with you in this space and time. After that and ever after..."

Efter konsertens slut, och vi skulle lämna Ullevi, hörde jag ur myllret att många var missnöjda med låtvalen för kvällen. Jag förstod inte vad de pratade om. För mig hade det varit en fantastisk upplevelse, från början till slut. Från min plats uppe på läktaren hade jag fått se och höra min första och största musikaliska kärlek framföra låt efter låt. Gamla som nya låtar. Jag sjöng med. Vissa gånger under konserten pressade jag kudden mot magen så hårt, så hårt. Och ibland kunde jag känna hur den lilla sparven i min mage gjorde några extra kullerbyttor.

Drygt två och ett halvt år senare åker vi bil Lilla E och jag. Hemma i Halmstad. Jag bakom ratten, E sittandes i sin stol. Vi är på väg till en kän vän. Jag trycker på skivan i CD-spelaren, och där är de ju. U2. Med just den låten. Magnificent. Alla minnen från konserten väller över mig och jag klämmer i, för full hals. Och när jag tittar på Lilla E får jag ett leende tillbaka. Sen börjar den lilla fastspända kroppen att röra sig i takt med musiken. Det slår mig då att U2 faktiskt var något av det första E fick lyssna på. Rent ofrivilligt, liggandes i min mage. Och nog är hon fantastisk - Magnificent!

Idag har vi firat vår tredje Mors Dag tillsammans. En solig dag som började med frukost på sängen och en bukett rosor.

Finaste Loreen...

Du gör det du gör sååå bra. Rysningar, ståpäls.
Nu vinner vi.
Heja heja!

Nu kör vi igen!

Jag har haft inspiration ett tag men inte kommit loss. Nu är det dags tänker jag. Dags att börja blogga lite igen, efter flera månaders total tystnad. Cyber-tystnad. För livet, ute i verkligheten, har varit allt annat än tyst. Lilla E har vuxit, har fått kompisar på förskolan och pratar, pratar, pratar... Idag är hon, pappan och morfar på cirkus. Ja, cirkusen har kommit till stan! Självklart har det hänt massor sen sist jag skrev. Jag gick igenom några gamla inlägg här på bloggen precis och insåg att mycket av bloggverktygen också har ändrats. Några bilder och meningar har hoppat runt och hamnat på fel ställen. Jag låter dem ligga kvar så. Och börjar om.

Skulle vilja lägga in massor av bilder om den senaste tidens liv, men kan inte. Vår "stora" dator, den med det braiga bildredigeringsprogrammet har nämligen fortfarande inte kommit ut ur garderoben. Ja, den hamnade liksom där i påskas i väntan på att vi kanske skulle skaffa en ny, något mindre och smidigare, dator. Men eftersom vi knappast kan titulera oss "Familjen Teknik" så står den givetvis kvar där inne än. Nej, jag har ingen iphone eller ipad som jag kan blogga från, ta bilder med och sen bara smidigt skicka över.
Vad sa du.., Facebook? Ha ha ha, skämtar du? Nej, inte det heller. Jag har det här.
En halvtaskig blogg.

Jag kan berätta att 2011 slutade väl.
Jag kan berätta att vi i början av det nya året var på semester i Thailand.
Jag kan berätta att det i onsdags, den 23 maj, var fyra år sen vi flyttade in i vårt hus.
Och jag kan berätta att om bara några dagar blir jag och J föräldrar för andra gången.
Lilla E ska bli storasyster. Det är det största.
Vi väntar och väntar. Och längtar!
Fortsättning följer...