Om att brinna

Förra veckan var jag på en föreläsning

www.maskrosbarn.org

Tjejen som föreläste brann. Hon brann för det hon gjorde. Hon var så entusiastisk att mitt liv tycktes stå still i jämförelse. Hon hade gjort en rejäl
resa i livet och lyckats med nåt riktigt bra. På vägen hem från föreläsningen började jag fråga mig själv: "Vad brinner Du för"?
Ja, vad brinner jag för?
Jag är ju intresserad av en massa saker och så.
Men brinner jag verkligen för nåt?
Jag tycker att alla är lika mycket värda, att alla ska ha rätt till lika vård oberoende efternamn eller tillhörighet. Men brukar jag gå med i demonstrationstågen på första maj med ett plakat i högerhanden och
visa detta? Svaret är nej.
Jag tycker om musik, att partaja, att resa och uppleva, att umgås, att laga mat, att titta på film, gå på museum, diskutera politik. Men brinner jag verkligen? VERKLIGEN?? Nja. Annat var det nog förr.
Och det slår mig att jag har blivit en småputtrande nästan-tant. Jag brinner inte. Jag står inte på några barrikader och skriker ut mitt budskap. Jag småputtrar och verkar i tysthet. Jag skänker regelbundet pengar till välgörenhet och barncancerfonden. Jag har mina vänner och min familj som jag älskar så mycket. Lilla E - så mycket kärlek finns inte på denna jord.
Jag tycker fortfarande att U2 är ett av världens bästa, men jag har ändå inget behov av att klättra upp i närmsta träd och yla "Desire". Visst reagerar jag om jag blir uppenbart konfronterad med nåt orättvist eller intressant. Men brinner jag? Nej, jag småputtrar och glimrar till ibland. Precis som en kastrull med kokande knäck. Och jag tröstar mig med att det kanske inte är så illa ändå. Att knäck är gott. Och att det är bättre att småputtra än att koka torrt.