Kanske har det med åldern att göra?
Men vänta nu.., jag är ju faktiskt inte så gammal. Vi avfärdar alltså den teorin snabbt och lätt. Kanske har jag druckit alldeles för mycket rödvin i mina dar? Hmmm.., den teorin håller inte heller. Tycker jag. I alla fall,
sen en tid tillbaka lever jag i ett ständigt tillstånd av lätt förvirring. Jag glömmer kvar grejer på oväntade ställen i huset. Jag kan gå från ett rum till ett annat utan att minnas vad det var jag skulle göra. Däremot är jag fortfarande en jäkel på att hitta saker. Eller hur mamma?!
Jag är nog är nog vad man skulle kunna kalla för disträ. Det är så där lagom behagligt. Oftast bara irriterande.
Lilla E:s personnummer är en sån där grej som av nån konstig anledning vägrar fästa i min minnesbank. Visst finns det där. Men när jag får frågan måste jag alltid fundera en sekund, eller två, eller tre, innan jag kan svara.
Så öppnar jag munnen och rabblar fram en sifferkombination. I samma sekund som jag gjort det ångrar jag mig och börjar om. För det känns fortfarande lite ovant och jag tror jag säger fel. Och människan som står bakom disken, t ex i receptionen på en vårdcentral, tittar på mig så där konstigt. Precis som att det är synnerligen märkligt att man inte kan sitt eget barns personnummer. Och människan tror säkert att jag har stulit barnet, att det inte ens är mitt. Att jag har hittat det på parkeringen utanför. Och jag vill nästan säga "det är mitt barn, jag lovar", men jag hejdar mig. Man vill ju inte framstå som helt knäpp.
Nu är det hårdträning som gäller. Jag ska öva på Lilla E:s personnummer minst tre gånger om dan under hela semestern. Det kan jag ju i alla fall göra nåt åt. Det andra, att jag hela tiden glömmer kvar grejer, det får jag nog bara lära mig att leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar