So Long, Farewell...

Nu drar vi.
Ni hittar oss till höger om kokospalmen.
Till vänster om mannen i den röda sarongen.
På en playa. I en pool. I en hängmatta.
Möjligtvis också vid en bardisk. Sippandes på något svalkande.
Skrivandes vacker poesi om tropiska nätter och evig vänskap.
I solnedgången.

Vi lovar att vara rädda om oss. Det gör Ni också. Okej?!
Puss och Kram!

Vi packar!

Nu fixas det för fullt här hemma.
Ni vet: "locket ska läggas på brunnen", "grisarna ska in i stian".
Om bara några timmar kliver vi på tåget som ska ta oss till
Kastrup och flygmaskinen som ska ta oss till Asien. Vi packar
och planerar. Mycket grejer blir det... Ändå försöker vi hålla det så litet som vi bara kan. Vissa saker är dock inte förhandlingsbara. Lilla E:s välling och gröt är två såna saker. Och necessären är fullproppad med diverse medikamenter. Att den väger en
6-7 kilo, det gör den säkert.

"Va´?!, jaha ja...,
finns det barn OCH apotek i den delen av världen också??"

Det gör det ju såklart, men vi vill gärna vara som scouterna.
Alltid redo.

Vårt hus lämnar vi i trygga händer. Under tiden vi är borta är det meningen att både fönsterbyte och byte av värmesystem ska ske. Vi kommer ligga på en strand och lata oss. Här hemma ska det arbetas, skruvas och mejslas.
Slit nu inte ut er hör Ni!

Ständigt tillstånd av lätt förvirring

Kanske har det med åldern att göra?
Men vänta nu.., jag är ju faktiskt inte så gammal. Vi avfärdar alltså den teorin snabbt och lätt. Kanske har jag druckit alldeles för mycket rödvin i mina dar? Hmmm.., den teorin håller inte heller. Tycker jag. I alla fall,
sen en tid tillbaka lever jag i ett ständigt tillstånd av lätt förvirring. Jag glömmer kvar grejer på oväntade ställen i huset. Jag kan gå från ett rum till ett annat utan att minnas vad det var jag skulle göra. Däremot är jag fortfarande en jäkel på att hitta saker. Eller hur mamma?!
Jag är nog är nog vad man skulle kunna kalla för disträ. Det är så där lagom behagligt. Oftast bara irriterande.

Lilla E:s personnummer är en sån där grej som av nån konstig anledning vägrar fästa i min minnesbank. Visst finns det där. Men när jag får frågan måste jag alltid fundera en sekund, eller två, eller tre, innan jag kan svara.
Så öppnar jag munnen och rabblar fram en sifferkombination. I samma sekund som jag gjort det ångrar jag mig och börjar om. För det känns fortfarande lite ovant och jag tror jag säger fel. Och människan som står bakom disken, t ex i receptionen på en vårdcentral, tittar på mig så där konstigt. Precis som att det är synnerligen märkligt att man inte kan sitt eget barns personnummer. Och människan tror säkert att jag har stulit barnet, att det inte ens är mitt. Att jag har hittat det på parkeringen utanför. Och jag vill nästan säga "det är mitt barn, jag lovar", men jag hejdar mig. Man vill ju inte framstå som helt knäpp.

Nu är det hårdträning som gäller. Jag ska öva på Lilla E:s personnummer minst tre gånger om dan under hela semestern. Det kan jag ju i alla fall göra nåt åt. Det andra, att jag hela tiden glömmer kvar grejer, det får jag nog bara lära mig att leva med.

Härliga höst!

Hösten är här.
Jag tänder ljus. Braskaminen går varm av härligt sprakande ved.
Raggsockarna är på. På liten som stor.
Lådan med våra mössor och vantar, som varit bortglömd i
flera månader, utgör åter navet i våra outfits. Från och
med nu är det platt frilla som gäller.
På kvällarna slåss vi om vem som ska ha filten i soffan.
Den som förlorar straffas genom att behöva masa sig ur
liggläget och hämta en annan filt. I ett annat rum.

Utanför huset har högar med löv samlat sig. Hälften av löven kommer från nån annans träd, i nån annans trädgård. Det gör inget att de blåser hem till oss. Förra året var vi så duktiga. Vi tog med oss räfsor och krattor ut i trädgården och jobbade hårt för att städa undan allt. Det kommer inte att hända i år. Det gör inget det heller. Löven får ligga kvar. Kanske blåser de vidare. Om bara ett litet tag flyr vi den svenska hösten
och flyger rakt in i solen.



Förra året, vid ungefär den här tiden, var vår Lilla Björn mycket mindre.
I år byter vi lövhögen mot en solvarm sandstrand.

Vecka 41

I morse var jag och klippte mig. Under tiden var morfar barnvakt.
Min frisör gjorde som vanligt ett strålande jobb. Morfar likaså, Lilla E var nöjd med sin passning. Solen lyser ute och det är en sån där riktigt härlig höstdag. Om en stund ska vi ut och gå. Idag tror jag vi tar rundan utmed havet. Kanske går vi förbi Familjen And och bjuder dem på en brödbit.

Födelsedagsfesten vi var på i helgen var jättelyckad. Trevliga människor, massor av god mat och dryck. Och skiiitbra underhållning, liveband med blås och grooovy moves. Vi dansade oss varma och svalkade oss med godsakerna på groggbuffén.
Så där höll vi på i flera timmar. När vi så småningom släntrade hemåt i natten var jag tvungen att ta av mig skorna och gå utan. Mina fötter hade fått nog av högklackade skor. Det var ett tag sedan jag dansade så mycket! Tyvärr saknas bildbevis eftersom vi glömde kameran hemma. E, som ju var hos mormor och morfar, hade haft en lugn och fin kväll. På lördag blir det ny födelsedagsfest. Då ska vi fira J:s mamma som fyllt år.

Annat som händer i veckan är att vi ska försöka boka det sista till vår Thailandsresa. Vi har tänkt att göra ett par utflykter när vi är där, bland annat till en ö som heter Koh Talu, och vill gärna ha klart med det innan vi åker.
E förbereder sig inför resan genom att mer eller mindre frivilligt bjuda ut sina små överarmar för vaccination mot Hepatit.
Vi ska gå till BVC i eftermiddag och få spruta nummer två.
Jag fick en smärre chock (läs: hyperventilerade) när jag insåg vad hela vaccinations-kalaset kommer kosta. Bara sprutan idag kostar 450:-. Huga! Men så får det bli, när man ska ut och se sig om i stora vida världen.

Skåne - here we come

Bokat sen länge. Vi ska på fest. Tjohoo!
I morgon styr vi söderut. Lilla E ska sova hos mormor
och morfar. Jag och J ska sova på ett värdshus.
Inte i Svinarp. I Vinslöv.

Starke man

Bäst på TV just nu. På SVT på söndagar.
Om man bortser från Hem till Gården förstås. För det är ju all
time high quality day-time TV det. Det bästa!
Oj oj oj, rör inte mitt Hem till Gården. Jag känner alla karaktärerna. Vet vad de dricker på puben. Vet vem som vänstrat med vem. Desperata hemmafruar finns på den engelska landsbygden också. Eller i Emmerdale, som serien heter på engliska. Vill man vara lite mer internationell kan man kalla den vid sitt rätta namn. Och det vill man ju vara. Internationell.
E M M E R D A L E

- I Love!

Kvällens Stenmark

Bananflugor och tapetsering

Måndag. Helgen gick precis lagom fort. Vi har hunnit med en
hel del. J har tapetserat och målat klart. Det var han som fick
äran att bossa över det där. Jag har sagt till honom att jag tycker han borde börja extraknäcka som målare. För han har helt klart såna drag. Det blev så fint! Nu återstår möblering av rummet. Lite roligt pillerill. På fredag blir det stor invigning. Ja, så måste det bli. Vi klipper nog inga band men ett par glas rött blir det säkert.

Rödvin ja... Jag är ingen större vinkännare (och sedan Lilla E kom till världen ingen större drinkare heller), men i fredags öppnade jag en flaska vars innehåll var så gott så gott!
Det godaste jag har druckit på länge. Ett från Argentina.
Det hette Argento, Bonarda 2008 (Mendoza).
Hur flaskan hamnat hemma hos oss vet jag inte. Det kan vara nåt vi har köpt själva, det kan vara en present från nån vänlig själ,
det skulle kunna vara en vinst från J:s återkommande vinlotteri på jobbet (vilket är föga troligt med tanke på hur sällan han vinner). Men det spelar egentligen mindre roll, för nu har jag bestämt mig för att börja skriva ner namnen på alla goda viner jag dricker. Så jag liksom vet det inför framtida inköp. Rätt var det är kanske man snubblar över den där supergoda flaskan. Fredagens vin är det första att stå med på min lista.

Och de här förbaskade bananflugorna. Var fasen kommer de i från? Varför lämnar de oss inte i fred? Jag har hällt litervis av kokande vatten ner i diskhon, ner i rören för att skålla de stackars små liven och deras ägg. För jag har hört att de är där de bosätter sig. Men det börjar jag tvivla starkt på. Jag tycker jag ser de små jävlarna överallt. De verkar bli modigare och modigare för varje dag. Om de var lite försynta i början är det nu precis tvärtom. De attackerar och siktar in sig på allt från öppna smörpaket till E:s haklapp som brukar hänga på tork.
I förrgår hittade jag två stycken som hade irrat sig in i en påse bröd. Jag hämnas genom att hålla vår diskbänk ren från allt smått och gott som en liten bananfluga kan tänkas vara mums. Kvar är bara en tradig diskbänk. Ingen fruktskål, ingen skål med härligt röda tomater. Men näe då, flugorna hänger i. Ändå! Kanske med en något decimerad styrka men tillräckligt många för att störa oss i vårt annars så harmoniska hem.

Nu har E vaknat efter sin tupplur. Om en timme ska vi köra och hämta J på jobbet. Sen ska vi åka och lämna en TV till hans mormor. TV:n är jättestor. Det är en tjock-tv.
J:s mormor bor på åttonde våningen. Som tur är finns det hiss. Tillbaka med oss hem ska vi ha en skottkärra som J:s mormor spontan-inhandlat till oss i present. Vi har inte önskat oss en skottkärra, för vi har redan en. Men det visste inte J:s mormor. Så nu har vi två. Det kan ju alltid vara bra att ha, en dubbel uppsättning skottkärror. Om man ska lasta mycket saker.
Vi lämnar alltså en TV och får en skottkärra.
Går den inte in i bagaget på bilen får vi dra lott om vem
som ska rulla den genom stan och hem.
Förresten, idag har E bajsat på köksgolvet. Blöjfri i en minut.
Då gäller det att passa på.