Dagen då Du kom var luften fylld av syrendoft. Pionerna i vår trädgård var på väg att
slå ut. Fåglarna flög ut och in i holkar och trasiga skorstenar. Det var barfotalek på gräsmattorna. Solen sken och sanningen är väl att det har den knappast gjort sedan dess. Åtminstone inte på väderlekskartan över vår stad. Men annat har det varit hemma hos oss. Ty sedan Du kom, har solen lyst varmt och starkt över vår lilla familj. Inte en sekund har vi frusit. För nu är Du här, finaste Lille H.
Dagen då Du kom var en fantastisk dag. Jag vaknade tidigt på morgonen av att Du var redo att komma. Fem timmar senare fick vi träffa dig för första gången. Tiden hejdade sig ett litet slag. Tystnad. Inget mera ont. Sedan ett välkomstskrik. Klockan var 09:38.
Just det ögonblicket hoppas jag kunna återskapa för mitt inre så länge jag andas.
Och så ligger du sedan på mitt bröst. Inlindad i varma handdukar för att inte chockeras fullständigt av livet utanför. J sittandes i en fåtölj bredvid. Radion är på i bakgrunden och jag minns att jag bara för en stund sedan hörde Afzelius sjunga sin Sång till Friheten.
Liksom din numera ganska så stora syster har du drag av oss båda. Små händer och fötter som alldeles för snart kommer växa och bli stora. Den lilla näsan. Den lilla rumpan. Hela din lilla fulländade kropp. Oj vad vi älskar dig!
Vi längtar efter att få visa dig världen.
